Orosanmälan till Socialtjänsten | Så går det till | Detta leder det till

En orosanmälan är det vanligaste sättet för Socialtjänsten att få reda på att ett barn far illa. Personer som arbetar inom skola, omsorg, sjukvård och liknande har en skyldighet att göra en orosanmälan om de i sin yrkesroll erfar att det råder ett missförhållande. Men en orosanmälan kan även göras av en privatperson, som då kan vara anonym.

En orosanmälan görs direkt till Socialtjänsten i det området där du bor och inte via en jurist eller advokat. Här går vi genom hur det fungerar och vad en orosanmälan innebär.

Anmälningsplikten gäller alla personer som jobbar inom hälso- och sjukvård, tandvården, förskola och skola, socialtjänst och inom kriminalvården. Det gäller dock bara inom ramen för yrkesverksamheten; om de i egenskap av till exempel bekant eller granne erfar att ett barn far illa har de inte samma skyldighet att göra en orosanmälan. Då gäller i stället samma förhållande som för privatpersoner; att man bör göra en orosanmälan om man misstänker att ett barn far illa.

I vilka lägen bör man göra en orosanmälan?

Den som misstänker att ett barn far illa ska alltid göra en orosanmälan. Det kan vara att man tror att barnet blir utsatt för fysiskt eller psykiskt våld eller blir eller har blivit vittne till våld i hemmet. Det kan också ha att göra med missbruk, vanvård, sexuellt utnyttjande, kort sagt varje scenario där barnet är utsatt för ett missförhållande Missförhållandet kan också vara ett självskadebeteende hos barnet som till exempel ett missbruk, och där man erfar att föräldrarna inte kan hantera situationen.

Hur gör man en orosanmälan?

För att göra en orosanmälan behöver du inte ha bevis. Det räcker att du misstänker att det finns ett missförhållande för att din anmälan ska tas på allvar. Om du anmäler som privatperson får du vara anonym, men om du gör en orosanmälan i kraft av din yrkesroll måste du uppge ditt namn och var du jobbar. Om du har anmälningsskyldighet kan du dock alltid rådgöra anonymt med en socialsekreterare som kan ge råd om huruvida du bör göra en orosanmälan eller inte.

En orosanmälan ska alltid lämnas in skriftligt till socialtjänsten i den kommun där barnet är folkbokfört. I övrigt finns inga särskilda regler för hur en orosanmälan bör utformas. Är du osäker
på hur du ska gå till väga kan du alltid ringa en socialsekreterare och fråga. Tänk också på att om du upplever att situationen är akut ska du alltid göra anmälan via telefon och sedan komplettera den skriftligt.

Vad händer sedan?

Efter att socialtjänsten får in en orosanmälan är de skyldiga att göra en akut skyddsbedömning inom 24 timmar. Det betyder i regel att de omedelbart reagerar på en anmälan och bedömer om det finns ett missförhållande och i så fall hur allvarligt det är. Misstänker man att barnet är utsatt för våld inleds en utredning direkt, annars gör man en förhandsbedömning som får ta max 14 dagar.

Om socialtjänsten efter förhandsbedömningen bedömer att det finns risk för missförhållanden inleder de en utredning. Utredningen innebär att de intervjuar familjemedlemmar, närstående, skolpersonal och så vidare för att få en samlad bild av barnets situation. Som anmälare kan du få information om det har upprättats en utredning eller inte, men du kan inte få reda på några detaljer i ärendet.

Omhändertagande enligt LVU

Om socialtjänsten kan konstatera att ett barn far illa kan de göra ett tvångsomhändertagande enligt LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det innebär att socialtjänsten skiljer barnet från dess föräldrar och placerar det för vård i ett familjehem eller på ett HVB-hem. I de flesta fall försöker socialtjänsten alltid att nå en frivillig uppgörelse med föräldrarna, men ibland lyckas inte det och det är då omhändertagandet måste ske med tvång.

Som anmälare är det dock viktigt, särskilt om du har anmälningsplikt, att du anmäler din oro, oavsett vad du tror att konsekvenserna blir. En orosanmälan är en förutsättning för att socialtjänsten ska kunna göra en ordentlig utredning av missförhållanden. Som anmälare måste du inte känna att du måste ha tillräckligt med bevis eller att du sätter familjen i knipa, det är din oro du anmäler, och den är värd att tas på allvar om det kan hjälpa ett barn som är utsatt.