Röster höjs för att öka antalet vårdnadshavare

Idag kan ett barn i Sverige ha som mest två vårdnadshavare, vilket är det vi kallar gemensam vårdnad. Att ha juridisk vårdnad om ett barn innebär att man ansvarar för dess fysiska och psykiska utveckling och att man fattar viktiga, så kallade ingripande, beslut rörande barnet, som till exempel var det ska gå i skolan, var det ska bo och så vidare. När ett par separerar fortsätter de automatiskt att ha gemensam vårdnad om barnet. Det är då av stor vikt att samarbetet kring vårdnaden fungerar bra, annars kan det hända att rätten i en vårdnadstvist beslutar att vårdnaden ska tillfalla endast den ena föräldern, så kallad ensam vårdnad.

Den främsta anledningen till att man varit för att införa fler vårdnadshavare har varit att man velat stärka rättigheterna för de föräldrar som inte är juridiska vårdnadshavare

På senare år har det höjts röster för att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare. Bland annat har RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, framfört att det vore bra. En del politiska partier har också varit positiva, medan andra varit tveksamma eller emot. Den främsta anledningen till att man varit för att införa fler vårdnadshavare har varit att man velat stärka rättigheterna för de föräldrar som inte är juridiska vårdnadshavare, mer specifikt när ett barn i praktiken har fler än två föräldrar, vilket till exempel är fallet när två samkönade par bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans.

Många olika familjekonstellationer

I dag finns familjer i långt fler former än den gamla vanliga mamma, pappa, barn. De som förespråkar fler vårdnadshavare hänvisar till fall där separationer skett och där föräldrarna inte längre får träffa sina barn på grund av att de inte räknas som deras föräldrar i laglig mening. Anledningen i dessa fall är osämja och en infekterad relation till följd av separationen. Den som har vårdnaden om barnet vill straffa den andra föräldern genom att inte tillåta att denne träffar barnet.

Om fler föräldrar fick bli vårdnadshavare, menar förespråkarna, skulle konflikter av detta slag kunna undvikas. Alla som är föräldrar till ett barn har då också rätt att besluta om det, oavsett om man har konflikter med de andra föräldrarna. Framför allt handlar det om var barnet ska bo.

För vems skull är vårdnaden till?

Kritiker till förslaget menar att en dylik reform skulle vara dålig för de barn i Sverige som växer upp i en familjekonstellation med fler än två föräldrar. Man menar att förslaget snarare är till för att blidka bråkande föräldrar än för att göra det bättre för barnen. Vårdnaden är ju i första hand till för att barnen ska få en trygg uppväxt, i en miljö som så lite som möjligt präglas av konflikter. Att tillåta fler vårdnadshavare skulle snarare riskera att öka konfliktnivån kring ett barn vars föräldrar separerat.

Man menar dessutom att förespråkarna blandar ihop vårdnad och umgänge. Vem som har vårdnaden om ett barn påverkar inte barnets rätt att träffa båda, eller som i vissa fall, alla sina föräldrar. Detta är dessutom barnets rätt och inte föräldrarnas att ge eller ta av varandra. Den som har vårdnaden om ett barn är skyldig att se till att umgängesrätten respekteras.

Ju färre vårdnadshavare, desto bättre för barnet?

De flesta undersökningar, och även vittnesmål från jurister med mångårig erfarenhet av vårdnadstvister, visar dessutom att i de fall där föräldrar har konflikter, är det bästa för barnet att en förälder ges ensam vårdnad. Att ett barn växer upp i en miljö som präglas av bråk och oförmåga att samsas kring viktiga frågor gynnar ingen, allra minst barnet. Som tidigare nämnts påverkar inte vårdnadsfrågan vem barnet får träffa. Så länge man är bekräftad förälder till ett barn har barnet också rätt att träffa en, det kan ingen vårdnadshavare ändra på.